Mitt hus på Queensborough Terrace. Lånat från Google maps.
Jag kom till Emelies lägenhet på Leinster Square i Bayswater ganska så sent på kvällen och jag sov inte mycket den natten. Jag visste att jag inte kunde stanna längre än en natt och hade ingenstans att ta vägen. Tack och lov låg Mammas hotell i Paddington så jag kunde bo där, men hon skulle ju inte stanna där för alltid.
Emelie hade tidigare bott i en lägenhet på andra sidan Queensway, och hon kontaktade sin före detta hyresvärd för att höra om han hade någon lägenhet ledig och det hade han! Vi gick och såg den nästa dag och det var ett stort rum på nedrebotten i ett hus på Queensborough Terrace. Det fanns ett nytt kök i rummet, två sängar (en tog dom senare bort på min begäran), en garderob och ett bord med stolar. Toaletten (Den snuskigaste jag någonsin sett!) låg utanför dörren och delades med en annan tjej. Duschen låg en våning upp och delades med en massa andra. Den var lika äcklig den.
Hyran låg på £100 plus el och även om jag absolut inte hade råd med det när jag tjänade ynka £129 i veckan efter skatt så hade jag inget annat val. Mamma lovade dock att hon skulle hjälpa mig.
Att ha en lägenhet med elvärme visade sig vara för jävligt och under vintern hade jag inte alltid råd att ha på värmen då det kostade runt £15 i veckan att ha på den varannan dag. Den betalades genom att ta en slags nyckel, som satt i ett elskåp på väggen, till en bensin station och ladda den med pengar. Man såg på elskåpet hur mycket pengar man hade kvar och visste när det var dags att ladda den. (Den är fortfarande ett vanligt sätt att betala el i England. Speciellt i lägenheter som byter hyresgäster ofta eller där tidigare hyresgäster inte betalat räkningen)
Travelcard kostade då runt £14 i veckan för zon 1 så äta hade jag inte råd att göra heller utan levde mest på spaghetti och ketchup en gång om dagen.
När hyresvärdens sekreterare Anna (Minns jag att hon hette) visade mig lägenheten så minns jag att hon var väldigt stolt över det nya köket och det nya skåpet på väggen, och rummet såg fräscht ut. Det enda var att utsikten genom fönstret var en tegelvägg, men det tänkte jag inte så mycket på. Jag var mest lättad av att ha hittat en lägenhet.
Annas Portugisiska släkting (Bror? Kusin? Who knows!) jobbade som "bygg jobbare" åt hyresvärden. I England går dom under namnet "Cowboys". Byggjobbare som inte vet vad dom sysslar med, gör ett dåligt jobb om ens ett jobb över huvud taget. Han försökte ett antal gånger att bjuda ut mig, bland annat en gång när jag dök upp i hallen en morgon i t-shirt, trosor och "Cousin Itt"hår för att hämta posten. Han var duktigt sleezy. Mer om honom senare.
Jag bodde på Mammas hotell en natt och flyttade in i lägenheten dagen efter. Det första vi gjorde var att gå och handla mat. Mamma handlade massor av konserver som skulle räcka ett tag och väl hemma började hon med att lägga varor i skåpet på väggen. Jag satt på golvet i köket. Jag kommer inte i håg vad jag gjorde där, men jag vet att jag satt på golvet. Plötsligt hördes ett stort brak och det tunga skåpet, med ca 10 konservburkar, faller ner från väggen. Det träffar mamma på en axeln och är bara centimeter från hennes huvud. Det är även bara ett par centimeter från att träffa mig där jag sitter på golvet. Jag överdriver inte när jag säger att hade skåpet träffat mig eller Mamma i huvudet så hade det gått riktigt illa. (Mamma hade ont i nacke och axel i flera år efteråt).
Nästa dag gick vi och "hälsade på" värden. Anna var helt förfärad och lovade att dom skulle sätta dit ett nytt skåp med en gång. Det var väl inte riktigt det som var poängen, men vi var för chockade för att säga något. Ett par dagar senare åkte mamma hem och lämnade mig gråtandes på golvet i lägenheten.
Jag hatade lägenheten. Den var mörk, den var fuktig och även när min kompis Ullis flyttade in efter ett par månader då hon behövde någonstans att bo, var jag inte glad. Mina Spanska grannar tvärs över gården hade konstant fest då dom spelade gitarr och sjöng till fyra på morgonen, flera dagar i veckan. Varje vecka. Det var nästan som tortyr när man ville sova efter att ha jobbat ett 14 timmars skift på pubben. Efter ett tag flyttade Ullis och jag blev ensam igen.
Jag kommer i håg den gången när jag kom hem från Sverige efter att ha firat Jul och nyår med familjen, det var i Januari 1999. Jag kom hem väldigt sent på kvällen med 40 graders feber och det var svin kallt ute. När jag sätter nyckeln i dörren möttes jag av en ännu kallare lägenhet. Elen hade tagit slut. Det var bara att ta nyckeln och bege sig till bensinmacken för att ladda den. När jag väl kommer dit står det på en skylt att deras maskin är trasig och att närmaste ställe att ladda elen på ligger i Zon 2, vid Latimer Road tunnelbanestation. Tunnelbanan gick fortfarande, men det var bäcksvart ute och Latimer Road är inte det roligaste stället på jorden. Det är inte heller området runt Royal Oaks tunnelbana i Bayswater där Hammersmith and city line går till Latimer Road. Jag ringer Emelie och frågar om jag fick komma dit och det fick jag, men jag fick inte sova där över natten så vid midnatt går jag hem igen.
Jag stoppar nyckeln i elskåpet och vips kommer elen på igen! Det visar sig att el nycklarna har £5 emergency el om man inte kan toppa upp den. Jag fick sova i en varm lägenhet den natten.
Tiden på Queensborough Terrace kom till sitt slut i Augusti 1999 när dom inte lagade hålet i taket. Sa jag föresten att det fanns ett hål i taket? Det fanns ett hål i taket.
Jag vaknade en dag av ett droppade ljud. Jag förstod inte riktigt var det kom i från, men en blick mot taket var nog för mig att ta mitt täcke och kudde och gå och lägga mig i hallen. Det riktigt regnade ner. Taket bucklade innåt och när jag kände på det gick min hand rakt igenom. Det såg ut som om det skulle ramla in vilken sekund som helst.
Det blev ännu ett besök hos hyresvärden så fort det ljusnade. Han skickade sina Cowboy Portugiser med ett löfte om att taket skulle bli fixat samma dag. Annas bror och hans Cowboy vän (en annan släkting?) dyker upp inom en timma och där står dom båda i mitt rum, stirrades mot taket och får världens skrattanfall. "Sa han att det skulle bli fixat i dag" flämtar Cowboy nummer 1. "Vi måste riva ut hela taket. Det kommer ta veckor" skrattade den andra.
Enough is enough och en vecka senare hade jag en ny lägenhet, två gator bort. En med eget badrum dessutom. Och med utsikt! Lyx!
Jag hade två veckors uppsägningstid och jag gjorde inte livet lätt för stackars Anna som visade lägenheten för en massa Portugiser (ännu fler släktingar?). Jag började med att peka upp mot taket. (Vattnet var borta med hålet var kvar) Om det inte skrämde bort dom så gjorde elen det. Dom frågade Anna på Portugisiska hur mycket elen kostade. Dom kunde inte nog med Engelska för att fråga mig själva. Däremot kunde dom nog med Engelska för att förstå mitt svar. £15 i veckan under vintern. Om ni inte har värmen på varje dag, det vill säga. Dom var ute ur lägenheten på fem sekunder. Jag kan tillägga att dom inte hade hittat en ny hyresgäst när jag flyttade ut.
Så hur uppkom läckan? Jo, det fick jag reda på av Emelie. När hon bodde i lägenhet 4, som låg ovanpå min, ett år innan jag flyttade in, så läckte deras dusch. Dom brukade skämta om att "Nu rinner det ner vatten till "the old Chinese guy downstairs." (Det bodde tydligen en kines, hans fru och baby i min fuktiga lägenhet på ca 14 kvadrat). Denna läcka hade antagligen bara blivit lagad med maskeringstejp och sedan övermålad (ett väldigt vanligt sätt att fixa det mesta på i London. Smutsiga väggar? Mögel? Vatten läcka? Do not fear! Allt som behövs är lite målarfärg!)
Det var inte bara taket som läckte utan hela väggen i köket var totalförstörd. (Minns ni skåpet som ramlade ner?) Det var därför rummet och köket var nytt och ny målat. Under färgen höll väggen på att smula sönder.
Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att denna hyresvärd hade förlorat sin licens (Om hans ens hade någon. Det är tveksamt) på två sekunder om jag anmält honom till Environmental Health på Westminster Council. Vi hade också fått en hel del pengar i skadestånd för mammas skada.
Varför jag berättar denna historia? Jo, därför att detta inte är en engångsförteelse utan händer en hel del i London. Händer det dig så gå direkt till din lokala council och deras Environmental Health department. Man får inte hyra ut lägenheter som ser ut hur som helst och som dessutom är livs farliga att bo i.
Och försesten. Jag fick aldrig något nytt skåp.
