Blogg Paus

I morgon bitti åker jag till Sverige och kommer nog inte kunna blogga sa mycket under denärmaste tio dagarna.

Ett enkelt ord som tack

Jag hatar otrevliga människor och jag tror jag blivit värre sedan jag flyttade hit. Om någon "glömmer bort" att saga "Please" och "thank you" blir jag tokig!

Nu har jag precis varit på Londonsvenskar och läst en tråd där någon frågat en sak. Tidigare hade samma person frågat en annan sak på samma tråd vilket jag svarade på. Det kanske inte var det svaret hon ville ha, men det är ett ämne jag kan väldigt bra och det är därför jag svarade och jag svarade så gått jag kunde. Hon frågade nu en annan fråga på samma tråd som jag också kan svaret på, men jag tänker inte bry mig om att dela med mig den informationen. Varför? För att hon "glömde bort" att saga ett litet ord som heter "tack". Hennes nästa fråga var precis efter mitt svar så hon kan inte ha missat det. Jag hade inte behövt svara, men jag tog tid på mig att göra det för jag gillar att hjälpa människor. Jag tycker dock att tacka tillhör allmän hyfs och kan man inte det när man åker till England så kommer man inte bli populär här.

Jag hjälpte en annan tjej med en del frågor för ett tag sedan och hon tackade mig för all hjälp och då tycker jag att det känns skönt och är glad för att jag förhoppningsvis gjort någons flytt till London lättare.

Det är tråkigt att det finns sådana människor, som den andra tjejen, som tar hjälp och andra människor för givet.

I wish you enough

Det här är en helt underbar historia som är skriven av Bob Perks. Jag tankte på den i dag på jobbet och borjade gråta och blev tvungen att gå ut ett tag. Utan att jag visste det var det en gång jag och min pappa...

I never really thought that I'd spend as much time in airports as I do. I don't know why. I always wanted to be famous and that would mean lots of travel. But I'm not famous, yet I do see more than my share of airports.

I love them and I hate them. I love them because of the people I get to watch. But they are also the same reason why I hate airports. It all comes down to "hello" and "goodbye."I must have mentioned this a few times while writing my stories for you.

I have great difficulties with saying goodbye. Even as I write this I am experiencing that pounding sensation in my heart. If I am watching such a scene in a movie I am affected so much that I need to sit up and take a few deep breaths. So when faced with a challenge in my life I have been known to go to our local airport and watch people say goodbye. I figure nothing that is happening to me at the time could be as bad as having to say goodbye.

Watching people cling to each other, crying, and holding each other in that last embrace makes me appreciate what I have even more. Seeing them finally pull apart, extending their arms until the tips of their fingers are the last to let go, is an image that stays forefront in my mind throughout the day.

On one of my recent business trips, when I arrived at the counter to check in, the woman said, "How are you today?" I replied, "I am missing my wife already and I haven't even said goodbye."

She then looked at my ticket and began to ask, "How long will you...Oh, my God. You will only be gone three days!" We all laughed. My problem was I still had to say goodbye.

But I learn from goodbye moments, too.

Recently I overheard a father and daughter in their last moments together. They had announced her departure and standing near the security gate, they hugged and he said, "I love you. I wish you enough." She in turn said, "Daddy, our life together has been more than enough. Your love is all I ever needed. I wish you enough, too, Daddy."

They kissed and she left. He walked over toward the window where I was seated. Standing there I could see he wanted and needed to cry. I tried not to intrude on his privacy, but he welcomed me in by asking, "Did you ever say goodbye to someone knowing it would be forever?"

"Yes, I have," I replied. Saying that brought back memories I had of expressing my love and appreciation for all my Dad had done for me. Recognizing that his days were limited, I took the time to tell him face to face how much he meant to me.

So I knew what this man experiencing.

"Forgive me for asking, but why is this a forever goodbye?" I asked.

"I am old and she lives much too far away. I have challenges ahead and the reality is, the next trip back would be for my funeral," he said.

"When you were saying goodbye I heard you say, "I wish you enough." May I ask what that means?"

He began to smile. "That's a wish that has been handed down from other generations. My parents used to say it to everyone." He paused for a moment and looking up as if trying to remember it in detail, he smiled even more."When we said 'I wish you enough,' we were wanting the other person to have a life filled with just enough good things to sustain them," he continued and then turning toward me he shared the following as if he
were reciting it from memory.

"I wish you enough sun to keep your attitude bright.
I wish you enough rain to appreciate the sun more.
I wish you enough happiness to keep your spirit alive.
I wish you enough pain so that the smallest joys in life appear much
bigger.
I wish you enough gain to satisfy your wanting.
I wish you enough loss to appreciate all that you possess.
I wish enough "Hello's" to get you through the final "Goodbye."

He then began to sob and walked away.

All in the name of research of course...

Är du tjej? Älskar du choklad? Då har du chansen att få äta 2 choklad kakor om dagen i ett helt års tid och dessutom få betalt för det! Forskare på University of East Anglia och ett sjukhus i Norwich tror nämligen att choklad kan hjälpa mot hjärt och kärl sjukdomar och söker därför 40 tjejer att testa detta på. Hälften får äta en väldigt koncentrerad belgisk choklad och resten får äta vanlig.

Men vänta. Innan ni springer till telefonen...man måste vara under 75, men ha kommit i klimakteriet, och ha typ 2 diabetes.

suck.

Svin influensan

Nu har vi fått vårat första fall av svin influensan på jobbet vilket relaterade till att alla med allvarligare sjukdomar som hjärt problem, astma osv blev hemskickade. Det blev även de som är gravida.

Jag är inte speciellt orolig för att få det. Den största symptomen är tydligen "hög" feber över 38 grader, men det tycker inte jag är någonting. När jag får feber åker jag alltid på en ordentlig temperatur på 39,5-40,5.

Allt är lite för över media hypat tycker jag bestämt.

Middag och vin

Efter jobbet träffade jag Karin, Sofia och Stina på en Afrikansk restaurang i Covent Garden som heter Souk. Jag tänkte att jag skulle vara hemma klockan 9 för att öka chansen att få lite sömn i kväll, men jag hade så trevligt att jag kom hem precis efter 11.

Trots att det bara var jag som drack vin hade vi lite problem att räkna ut notan. Efter 20minuter hade vi fortfarande inte kommit någon vart. Då log Stina snällt mot den tålmodiga servetrisen och sa

"Sorry. We are blonde."

Shopaholic Del 2

I dag kom det två fina klänningar till mig på jobbet som jag beställde förr förra Torsdagen. Jag skulle gärna säga att det lyste upp min dag, men det gjorde det inte. Det har varit ett helvete på jobbet och även om min chef sa åt mig att inte svara i telefonen så kände jag mig tvungen ett par gånger. Nu gick det ju inte bättre till än att jag fick en ledsen gammal tant på telefonen och mitt psyke klarar inte av det just nu så jag gick till toaletten och grät lite.

I morgon kr det dock bara jag och en annan tjej på jobbet och hur kommer det gå då?

Har kommer lite bilder på mina klänningar i alla fall (Båda från Juicy Couture) :

Shopaholic

Nu har jag spenderat alldeles för mycket pengar på Elemis skincare. Min hy ser för taskig ut för tillfället, så det behövdes det vill jag lova. Min kiehls facewash klarar inte själv att ta hand om min stressiga hy just nu.

Detta köpte jag från Time to Spa och Ultimate Radience, en affär jag gillar på ebay.

Jag älskar Elemis! Jag har provat allt och det finns inget bättre! Dyrt, men värt det!

Hos Patrcyja i Chelsea

Min gamla klasskompis Patrycja åker till Polen i flera månader på Tisdag så i Lördags var jag, min kollega Ebony (dom träffades för ett par veckor sedan genom mig och nu är dom vänner! Det tycker jag är jätte kul!) och Patrycjas kompis Suzanne bjudna till henne på middag och vin. Vi åt jätte god spagetti med räkor samt avocado och mozarella sallad. Vi fick även gå ut och köpa mer vin.

Patrycjas lägenhet är en jätte fin liten 2 bedroom flat på Fulham Road, mitt emot Chelsea and Westminster hospital. Jag skulle gärna bo där, men smakar det så kostar det £420 i veckan får man tydligen betala för en 2 bedroom flat i Chelsea.

Jag och Ebony gick till ett Franskt deli som vi tyckte såg så mysig ut. Det ångrade vi snart när vi gick till fisk disken och såg en hummer röra sig. Nu ska dom vara levande till man kokar dom , men trots att all fisk låg på is var rummet i övrigt för varmt för att den skulle hålla sig.

Jag skulle köpa en bit Emmenthal ost, men den var möglig. Det var även nästa bit jag fick. kort sagt. Handla inte på Le Pascalou på Fulham Road.

Min Graduation

(Det var jätte hett och soligt. Har ser ni Westminster Hall där ceremonin hölls)

Min Pappa var aldrig en sådan person som sa till en om han var stolt över en, men ett par veckor innan han dog frågade han mig om jag var "lycklig med mitt betyg". Jag frågade då om han var det och han sa "Ja, visst."

Det var en svår dag i Tisdags, men det var en sådan fantastisk känsla att gå ut på scenen.

Det var jag, Andy, min klasskompis Patrycja, hennes kompis Emma och min kompis Craig. I sista minuten bjöd jag även med Miss Romarker (karin. Jag kanner två Karin så för att inte förväxla dom). Jag skulle så gärna ha bjudit dom andra tjejerna också, men nu jobbar dom alla på dagen (eller befinner sig i Sverige) och dessutom hade vi bara en stol ledigt på restaurangen, tyvärr.

Har kommer i alla fall bilderna från min stora dag som jag önskar att jag kunnat visa min Pappa.

(Jag och Andy. Hatade Polyester kåpan!)

(Jag och några tjejer från min klass innan vi gick upp på scenen)

(Var så rädd att jag skulle snubbla framför alla!)

(Jag och Andy. Lycklig!)

(Jag och Patrycja)

(Mitt certifikat)

(Ingången till min favorit restaurang. Babylon at the Roof Gardens i kensington)

(Jag på Balkongen på Babylon)

(Flamingos i the Roof Gardens)

(Hela gänget. Från vänster: Patrycja, Karin, Jag, Andy, Craig och Emma)

(Jag och karin)

(Min efterätt som dom så snällt skrivit "Congratulations" på)

(Jag och karin på cocktail baren efteråt, efter alldeles för mycket Vodka, Mojitos, Champagne, vin och Brandy)

Det finns även kort på den underbara maten, men dom är på min Blackberry som vägrar ladda upp dom på datorn för tillfallet. Den var i alla fall så perfekt som den bara kunde vara.

Varför får inte vi bestämma var Pappa ska vila?

(Sandviksbadet där Mamma och Pappa bor)

Min kompis Pappa gick bort ett par veckor före min och eftersom dom inte vet än var dom vill sprida hans aska så har dom tagit hem urnan. Varje gång det är cricket eller någon annan sport han tyckte om sätter hans fru urnan, med skjorta, glasögon och hatt, i fåtöljen vänd mot TV:n. Låter lite roligt kanske, men det hjälper hans fru.

Jag föreslog att vi skulle ta hem Pappa för att sedan sprida honom i trädgården, vid havet nära deras hus, samt i Ystad där vi spenderat många somrar.

Nu har vi fått reda på att det är förbjudet att göra detta i Sverige! Man kan få speciellt tillstånd att sprida askan vid tex havet, men det är inte det vi vill! Vi vill ha honom på olika ställen så vi kan gå dit och minnas honom, samt att vi vill bestämma själva när vi gör detta, men det får vi alltså inte!

Detta är helt lagligt, och vanligt, i England så varför får vi inte göra det i Sverige? Vem skadar det om vi gör det?

Mamma tycker att en minneslund är helt ok, men det gör inte jag. Jag tycker det är deprimerande och det är ju inte bara Pappa som ligger där. Jag tycker kyrkogårdar är ett ställe som man alltid är ledsen på. Jag kommer aldrig att kunna gå och hälsa på Pappa där utan att gråta, medans om han är hemma och vid havet sa kan jag minnas vara stunder där och kanske le en dag.

Att berätta för människor mitt i sorgen hur man får göra och inte göra tycker jag är okänsligt, osmakligt och bara rent för jävligt.

Stöd Cancer Research..

Min vän Stina springer Race for Life på Söndag. Snälla, sponsra henne här om ni kan. Det behöver inte vara mycket om ni inte har råd. Every little helps! Ar ni dessutom Engelska skatte betalare kan ni ge gift aid, vilket inte kostar er något extra, men cancer research får en extra 25% av det ni ger.

Min Pappa var positiv i dom 2 åren har var sjuk. Den enda gången han var nedstämd var när han förstog att hans liv inte gick att rädda. Han sa "Jag trodde dom kommit längre med forskningen".

Jag vet, efter att ha läst mycket, att medicin företag gör allt dom gör for pengar. Det betyder att vi fortfarande är långt i från att hitta ett bot mot cancer. Dom tjänar mer pengar på att förlänga folks liv än att rädda dom. Dessutom rekommenderar dom inte natur preparat eftersom det inte kan patent läggas, och då blir det, surprise, surprise..inga pengar!

Jag tror Cancer Research. eftersom det är en välgörenhetsorganisation, är annorlunda, och därför ber jag er sponsra Stina.

Stor dag i morgon.

Det kommer en tid när man måste lägga allt bakom sig, en kortare stund, och göra det man måste göra. Jag måste gå på min examen i morgon. Jag måste även vilja gå dit och ha kul. Det blir jobbigt, men jag måste. Det är vad Pappa ville.

Where madness lies...

Fåglarna har inte slutat sjunga, det regnar som vanligt, sedan skiner solen. Jag äter ( i bland), sover ( då och då), dricker en massa vodka, sitter på Facebook, skrattar i bland, gråter en hel del, är känslokall den mesta tiden, vet inte vad jag ska göra om en timma, ännu mindre vad jag ska göra i morgon.

Undrar varför jag åkte till Stoke matchen i Påsk och inte hem. Undrar varför jag inte åkte hem i Onsdags. Undrar varför jag inte kunde göra honom frisk. Undrar varför jag trodde jag kunde göra honom frisk. Gråter lite igen. Undrar varför tårarna aldrig tar slut. Undrar varför han lämnat oss och varför han inte kunde kämpa bara lite till.

Undrar vad som kommer hända nu.

Min Pappa

(bilden är tagen 1959 och är i från boken AIK 100 år där min Pappa spelade hanboll. Han är högst upp till Vänster)

Kl 2.45 Svensk tid, gick min pappa bort. Han var 80 år gammal. Han föll in i en djup sömn vid 7 tiden på kvällen och somnande sedan in med Mamma och min äldsta syster vid sin sida.

Han var stark till slutet och gjorde gymnastik i dag, åt en del, läste tidningen och gjorde korsord.

även om han hade svårt att andas hade han inte ont.

Min pappa var gammal, men han var inte gammal i själ eller kropp. Han var mycket aktiv och tyckte nog det var väldigt frustrerande att bara ligga i sängen.

Min pappa var väldens bästa Pappa och jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom.

Jag älskar dig Pappa!

Världens Starkaste Pappa

Pappa har piggnat till och mår nu mycket bättre. Han har fått en massa syrgas, vattendrivande och slem lösande medicin. Han ska rönkas på Tisdag så får vi se.

I nu läget så är det lugnt igen.

Tack alla för era medelanden, sms och e-mail. Det betyder jätte mycket!

Stor kram!

Livet är orättvist

Som ni som läser denna blogg vet så är min pappa svart sjuk i cancer. Han har blivit värre under natten och nu fått en massa medicin som ska hjälpa honom att andas. Förhoppningsvis piggnar han till igen , men han är dålig nu. Jag vill så gärna att han ska bli bra igen, men jag vet också att han vill inte leva så har längre.

Värfor händer det här min pappa! Det ar så jävla orättvist!!

7/7

Minnes monumentet som öppnades i dag i Hyde Park. Varje stål pelare representerar en av de som dog och bär även deras namn. Bild lånad från the Telegraph

För 4 år sedan inträffade det som skulle förändra London för alltid. 8.50 på morgonen, mitt i rush hour exploderade 3 bomber på Londons tunnelbana och en timma senare exploderade en till bomb på buss nummer 30 vid Tavistock Square. 52 människor minste sina liv den dagen och 770 stycken skadades.

Jag minns den dagen väldigt väl. Jag skulle inte börja jobba förrän kl 12 den dagen (Vilket var tur det, annars hade jag varit mitt i smeten när det hände) , jag jobbade då som kökschef på en pub vid Fetter Lane som ligger vid Chancery Lane Station, och jag låg och sov när jag väcktes av ett text medelande från min kollega Siobhan som babblade osammanhängande om bomber och att hon inte kunde komma in till jobbet.

Jag väckte Andy och satte på TVn. Det första jag gjorde var att ringa mamma, som tack och lov inte sätt nyheterna, och sa att jag var Ok. Resten av dagen satt jag framför TVn och ringde alla vänner och kollegor för att se om dom levde.

Jag kommer i håg många av offrens ansikten, till och med deras namn. Jag kommer i håg deras familjer och vänner som desperat försökte hitta sina anhöriga. Jag kommer i håg alla "försvunnen" lappar som sattes upp vid kings Cross station...

Alla i London berördes av detta, men jag är lyckligt lottad för jag kände ingen som omkom.

Veckorna efter var London united. Folk var trevligare och log till och med mot varandra på bussen och tunnelbanan. (Det händer aldrig annars!) 4 år senare är det som vanligt igen. Folk knuffas, trängs, suckar och skäller.

Själv måste jag erkänna att jag tittar fortfarande över axeln om någon kommer på bussen med en stor rygg säck.

Det viktigaste att komma i håg är att vi får aldrig glömma!