Race for Life- Sponsra mig

Mamma och Pappa. Bilden är tagen på trappan till vårat hus i Februari eller Mars 2007. Fyra månader innan han fick diagnosen.

Ok, long overdue, men här är den. Min Race for Life Sponsorship page.

http://www.raceforlifesponsorme.org/ceciliaholmgren

För er som inte vet, den 11e Juli 2009 förlorade min pappa kampen mot cancer. Det var en fruktansvärd tid som följde och inte minst för min mamma då dom varit gifta i över 50 år.

Min pappa fick 4 till 6 månader att leva, men han och vi vägrade ge upp och vi fick ha honom kvar i lite över två år.

Pappa skulle inte ha levt så länge utan alla behandlingar och mediciner och det kommer nya hela tiden. (Vi hörde om flera nya under tiden pappa var sjuk.) Så cancer forskningen är viktig och den går framåt hela tiden.

Pappa står längst upp till vänster. Bilden är tagen 1951 när Pappa vann SM Guld i Handboll med AIK.

Den 6e juni ska jag och Mamma göra Race for Life på Hampstead Heath. Det är ett 5 km långt lopp för att få i hop pengar till Cancer Research UK. Det är mitt första lopp någonsin och även om tanken är att springa det så finns chansen att jag går med mamma eftersom mina syskon tycker det är bäst om hon inte går ensam. (Mamma får inte springa pga en höft operation). Om jag inte springer så tänker jag göra ett till lopp senare i år.

Jag vet att många som läser min blogg inte känner mig eller kände min pappa, men om ni kan sponsra mig och Cancer Research så skulle det betyda så otroligt mycket. Alla som bor i England och betalar skatt kan också ge under gift aid. Det betyder att cancer research får 20% mer utan att det kostar er något extra. Mer kan ni läsa här. (Observera att ni kan bara ge under gift aid om ni betalar skatt i England). Det borde inte vara något problem att ge från Sverige. Bara ni har ett konto eller kredit kort.

Här är länken igen. http://www.raceforlifesponsorme.org/ceciliaholmgren Trycka bara på "Sponsor us now" till höger om bilden och följ instruktionerna.

Jag länkar självklart till era bloggar, så snälla skriv en kommentar om ni ger något. Har ni problem att kommentera (jag vet att en del haft det) så mejla mig i stället länken till eran blogg cesandthecity@gmail.com.

Tack!

Race for Life

There is no going back now! Jag har signat upp mig och mamma för Race for Life på Hampstead Heath den 6e juni.

Jag kommer snart vilja ha era pengar för en fantastisk välgörenhet och mer information om detta kommer.

Vila i Frid Sir Bobby

(Det är så här jag minns Bobby. När han kom hem till Newcastle)

I dag hölls begravingen för en enastående man; Sir Bobby Robson. Bobby dog samma dag som min pappa begravdes och av samma sjukdom; cancer.

För er som inte vet vem Bobby var så var han fotbolls spelare och manager för bland annat Ipswich och Newcastle, men här var så mycket mer en så. Många såg upp, älskade och respekterade Bobby. Det förstår man när över 1000 stycken kom på hans begravning. Han drev också sin egen välgörenhetsorganisation för att hitta ett bot mot cancer. Bara veckan innan han dog satt han i publiken på sin egen välgörenhets match på St James' Park.

Hans organisation har hittills lyckats få i hop över £1,600,000 till cancer forskning. Det är en fantastisk summa, men det behövs mer! Hjälp till om ni kan. Även om det bara ar några pund. http://www.sirbobbyrobsonfoundation.org.uk/

Få är så respekterade och älskade av fotbolls världen som Sir Bobby var.

Pappa

"There are days when I feel determined to live until a cure is found, and truly believe I can do it," And there are days when I'm so tired, I just don't know how I can keep on going." Patrick Swayze.

Vad det så pappa kände?

Stöd Cancer Research..

Min vän Stina springer Race for Life på Söndag. Snälla, sponsra henne här om ni kan. Det behöver inte vara mycket om ni inte har råd. Every little helps! Ar ni dessutom Engelska skatte betalare kan ni ge gift aid, vilket inte kostar er något extra, men cancer research får en extra 25% av det ni ger.

Min Pappa var positiv i dom 2 åren har var sjuk. Den enda gången han var nedstämd var när han förstog att hans liv inte gick att rädda. Han sa "Jag trodde dom kommit längre med forskningen".

Jag vet, efter att ha läst mycket, att medicin företag gör allt dom gör for pengar. Det betyder att vi fortfarande är långt i från att hitta ett bot mot cancer. Dom tjänar mer pengar på att förlänga folks liv än att rädda dom. Dessutom rekommenderar dom inte natur preparat eftersom det inte kan patent läggas, och då blir det, surprise, surprise..inga pengar!

Jag tror Cancer Research. eftersom det är en välgörenhetsorganisation, är annorlunda, och därför ber jag er sponsra Stina.

Världens Starkaste Pappa

Pappa har piggnat till och mår nu mycket bättre. Han har fått en massa syrgas, vattendrivande och slem lösande medicin. Han ska rönkas på Tisdag så får vi se.

I nu läget så är det lugnt igen.

Tack alla för era medelanden, sms och e-mail. Det betyder jätte mycket!

Stor kram!

Livet är orättvist

Som ni som läser denna blogg vet så är min pappa svart sjuk i cancer. Han har blivit värre under natten och nu fått en massa medicin som ska hjälpa honom att andas. Förhoppningsvis piggnar han till igen , men han är dålig nu. Jag vill så gärna att han ska bli bra igen, men jag vet också att han vill inte leva så har längre.

Värfor händer det här min pappa! Det ar så jävla orättvist!!

Livet och döden

Det har varit en konstig helg...I Lördags dog Andys bästa kompis (som också heter Andy) Mamma i cancer. I Söndags dog min kompis Louise pappa i cancer. Allt jag vill saga är att jag är så hemskt ledsen för deras skull. Jag hade turen att träffa Andys mamma Pat när hans dotter skulle döpas för ett par år sedan. Hon var jätte trevlig och väldigt "stylish".

Min kompis Maulou födde en liten Ella i natt. Vi skämtade ju om att hon skulle föda i restaurangen i går (se gårdagens inlägg) för att hon kände sig konstig och jag sa till henne att en del tjejer tycker dom första värkarna känns som halsbranna. "Nä, det där tror jag inte på" sa hon. Hmmmmm...

Förhoppningsvis ska jag och Karin till sjukhuset och hälsa på henne i morgon.

Orkar inte längre...

Jag har precis pratat med Mamma och Pappa och jag blir så jävla arg och ledsen. Tydligen har pappa lite svårt att andas, men dom ska till doktorn på Måndag på en rönken och får resultatet på Onsdag, så dom avvaktar (Till alla nya läsare; min Pappa har sprid njur cancer, med metastaser i båda lungor, lever, bukspottskorteln och i en lymf)

Jag är så fruktansvart trött på att vara orolig hela tiden. Jag försöker vara så positiv som möjligt, men i bland så brister det. Just nu ligger jag i sängen och bara gråter. Pappa har mått bättre den senaste månaden och ska kanske få ny medicin, som heter Temsorilimus. Sutent och Nexavar gav honom väldigt starka bieffekter så han var tvungen att sluta med dom. Temsorilimus ska tydligen vara mycket mildare, men ha ganska goda resultat.

Jag är så förbannat arg på bada mina föräldrar för tillfallet. Jag kan inte förstå varfor pappa inte kan sitta upp i sängen eftersom han inte har några andnings problem då. Jag förstår inte heller varfor han inte kan göra mer motion så han blir starkare. (Med motion menar jag att gå omkring i huset eller på gräsmattan, eller använda hans gummi gymnastik band).

Mamma orkar inte tjata på honom längre och han gör vad han vill. Det gör mig också arg.

Allt är så jävla svårt och jobbigt Hur hanterar man sådant här egentligen?

Jag vill ha min friska, starka pappa tillbaka.

Jag vill inte att pappa ska dö 

Worrying times

Att säga att det inte varit en bra dag i dag är ett understatement.

Som jag tidigare berättat är min pappa svårt sjuk i Cancer. Pappa åkte i dag till Uppsala för en second opinion (nej, jag pratar inte svengelska. Man säger tydligen second opinion på svenska också.). Eftersom han är för trött för att sitta uppe så blev det en ganska jobbig resa. När han och mamma kom dit fick dom se en urolog i stallet för den läkare som dom ville se. (Han håller på med en ny form av strålning) Urologen sa kort och gått att han kunde inte göra något mer för pappa än vad tidigare gjorts. Dom lät honom alltså åka hela vägen till Uppsala för att säga något dom lika väl kunde ha sagt på telefonen.

Om någon har någon som helst erfarenhet av cancer eller har hört talas om någon bok, alterative treatments, någon annan form av behandling, mat...ja, vad som helst, snälla lämna en kommentar här nedanfor eller skicka ett mejl. Ingen information är dålig information. Jag blir jätte glad for alla kommentarer!

Vi hade också ett möte på jobbet i dag om hur vi kan ge bättre service till dom som kontaktar välgörenhets organisationen som jag jobbar på. Som jag berättat tidigare så haller vi på att gå i hop med en annan organisation och nu ar det tydligen så att dom vill att allt jobb som mitt team gör ska i framtiden göras av ett call centre och allt blir alltså datoriserat. Det betyder att vi alla förlorar jobben. Fantastiskt. En till sak att vara orolig över alltså.

Det vi gör är sa mycket mer personligt an ett call centre. Visst, vi skickar ut "automated letters", men mycket skrivs personligt till den personen som kontaktat oss. Det är det min chef vill bevisa för lednigen och det är ju jätte bra att hon gör allt för att vi ska få behålla jobben, men ska jag vara ärlig så tror jag dom skiter i det. Vad jag vill veta är om vi kommer att få gå om en månad, 6 månader, eller 1 år, men det ar ingen som vet. Dags att börja jobba på CVn alltså.

Andy har det jobbigt på jobbet han också. Han jobbar för en council i östra London med att designa deras "online forms" som folk kan fylla i om dom behöver kontakta kommunen om allt från sophämtning till adoption. Han brukade jobba i Customer services, men blev sedan flyttad till communications och nu håller dom på att börja flytta runt dom anställda igen. Dessutom har alla temps fått sluta så nu börjar han bli orolig eftersom han bara varit där i 2 år.

Ja, det är inte lätt just nu.

Stockholm i mitt hjärta...

(Utsikt från Sky Bar)

Har precis kommit hem från Stockholm (där av inga blog updates på ett tag) där jag och Andy spenderade 5 dagar med min familj. Ok, jag kom hem i Onsdags natt, men har legat deckad i feber sedan dess. Det var länge sedan jag hade 40 grader. Var tvungen att öppna dörrarna ut till trädgården för att få luft (läs kyla) in i sovrummet eftersom jag var kanon varm. I alla fall...back on topic..

Lördag kvallen började med ett besök på Sky bar i Skrapan där vi träffade Lena. Det skulle egentligen ha blivit Gondolen, men utsikten är klart bättre från Sky Bar. Andy älskade stället och jag, som egentligen är ett Gondolen fan, måste saga att jag föredrar Sky Bar. (Ni får ursakta skärpan på korten. Det är lite svart att ta kort på utsikten genom glas ruta)

(Utsikt från Sky Bar)

(Jag och Andy på Sky Bar)

Eftersom det var Lördag kväll och vi inte hade bokat bord på någon restaurang (Vi försökte med Bistro Sud, men det var så klart fullbokat till 22.30) blev Pelikan det enda stallet vi kunde komma på. Pelikan är inte riktigt min typ av ställe, men det är en trevlig restaurang med god, svensk mat och det går alltid att få bord. Menyn var dock lite skumt översatt till Engelska, samt att det stod olika slags tillbehör beroende på vilken meny du läste. På den engelska stod det tex att ox rulladen kom med mashed potatoes, men på den svenska stod det bara saltgurka och syltlok. När jag frågade servitören om detta så sa han att han inte visste och "det beror på vad köket känner för i kväll". Okeeeej...

(Jag och Andy på Pelikan)

Jag beställde en västerbotten paj som tyvärr var slut, sa det blev stekt strömming och sill till föratt. Andy beställde ox rullader och Lena åt Gubbröra och Wallenbergare.

(Dags att åka hem? Jag och Lena på Medis)

Efter middagen hade vi en timme att döda till sista taget så vi gick till Medborgarplatsen och gick in på en ute servering (Japp. I Stockholm. I Mars. Det var minus grader och snö.) för Andy ville röka. Lena hade fatt nog och drack vatten. Det hade inte jag och drack vodka.

(På taget hem. Lite trötta och små fulla)

(Hemma på landet vid 1 tiden. Tyckte det va kul att ta ett kort på månen och visst blev det fint?)

Nästa dag firade vi Pappas födelsedag Han fick en CD spelare som han var väldigt nöjd med. Min pappa gillar Jazz och Italiensk Opera! Det ni. Det hade jag ingen aning om.

(Från vänster, medsols: Min bror Björns ben, min äldsta syster Susanne, mellan systern Catharina, Catharinas man Patrik, Pappa, Mamma och jag)

(Catharina, Patrik och deras dotter Julia)

Nästa dag bestämde jag och Andy (eller jag bestämde Andy blev med tvingad) oss for att gå på Skansen. Trots kylan skulle vi också med Djurgårdsfärjan. Det var dödskallt som ni kanske ser..

Jag älskar Skansen, men har inte varit där på hur länge som helst. Trots att mycket var stängt (inklusive lott stånden. Grrrrrr) kostade det 70 kr i inträde. Helt otroligt!

Här har vi i alla fall en liten surikat...


och en lite mindre trevlig orm...


krokodilen...


och sa lite fiskar.


Sedan bar det av hemmåt. Men färjan så klart.



Nästa dag började det snöa och det hade fortfarande inte slutat på Onsdag kväll när vi åkte hem. Senaste rapporten är att bilen är totalt översnöad.

I don't know how much more of this I can take

Som ni nu vet så har min pappa spridd njur cancer så det var trevligt att höra i morse att han mår ganska bra. Men då säger helt plötsligt min mamma (som ska ha en höft operation om ett par veckor) "Jag kommer inte att opereras den 14:e". Jag var precis på vag att skalla ut henne eftersom hon är lite rädd för operationen och skjutit upp den tidigare, men då säger hon " dom hittade något på prov resultaten och det kan vara sa att jag haft en liten hjärt infarkt, men det ar inget att vara orolig för." Inget att vara orolig för???? Ar hon seriös?? Min morfar dog i 7o års åldern (min mamma fyller 72 i år) av en hjärt infarkt. Innan hjärt infarkten hade han en mindre hjärt infarkt. Nu rökte han mycket och min mamma slutade for flera år sedan, men hon har högt blod tryck (tar tabletter), äter inte ordentligt, glömmer bort att ta sina diabetes tabletter och har stressat mycket över pappa. Hon ar väldigt hälsosam och motionerar mycket, trots sin höft och är forutom diabetesen frisk och pigg.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Nu måste jag vara orolig for två föräldrar. Jag är så glad att jag ska åka hem i morgon.

Pappa..

(Mamma och Pappa, tagit våren 2007)

Ligger fortfarande kvar på sjukhuset for att dom ska rönka i morgon också sa dem ser om allt vatten ar forsvunnet. Han ar också väldigt matt (ja tank er själva hur ni skulle må om ni hade över 6 liter vatten på ena lung säcken! For att få det i perspektiv..det ar alltså 3 stora Coca Cola flaskor (!!) och det har ju visat sig vara mer an så) sa det bara bra att han ligger där ett par dagar så får stackars Mamma vila upp sig.

Tack for era medelanden och kommentarer. Jag uppskattar alla jätte mycket.

Kram på er.

Ces xx

Svensk sjukvard suger!

Jag har ingenting bättre att säga om den. Jag vet att alla sjuksköterskor jobbar häcken av sig och det ar inte dem jag har problem med, men vem ar det som bestämmer om prioriteringar egentligen? Jag undrar bara eftersom just nu sitter min 71 åriga mamma med min 80 åriga svårt sjuka pappa på akuten i Huddinge och där har dom suttit sedan Kl 20 Svensk tid. Det finns inget kaffe eller tidningar att köpa och mamma han heller inte packa medicinerna hon behöver for sin diabetes.

Min pappa ar svart sjuk i cancer och har precis tappat 6 liter (!!!) vatten ur ena lung säcken. Att det blev sa mycket som 6 liter berodde på att hans jävla (ni far ursakta språket, men jag ar ganska förbannad) doktor inte tyckte det var någon brådska att tappa ur vattnet och skickade sedan remissen till fel avdelning. Det tog också en hel manad innan dom upptäckte det fast man behöver bara knacka lite på bröstkorgen for att få reda på om det ar vatten eller inte.

Nu har han lite svårt att andas så jour doktorn tyckte det var bäst att åka till Huddinge eftersom hon tror att det kan finnas vatten på själva lungan. Så där sitter dom nu på akuten och jag kan inte göra ett jävla skit härifrån Jag har bett mamma ringa sa fort dom vet något, men det kan bli precis vilken tid som helst.

Medans jag skriver detta sa har pappa blivit inlagd Äntligen! Han ska rönkas i morgon.