Mitt första jobb -The Monument Years; Part 1, August 1998

Bild från Crazy Cow events (Pubben ser nästan likadan ut i dag)

Det har gått ett tag sedan jag skrev en inlägg om Back in the days. För er som precis har hittat hit, så skriver jag om saker som jag varit med om när jag flyttade hit.Tidigare inlägg från Back in the Days kan ni hitta här.



Mitt första jobb fick jag på grund av att min första "flat mate" (mer om henne kan ni läsa här )jobbade där. Jag ville egentligen inte jobba på en pub, och mina föräldrar ville absolut inte att jag skulle jobba på en pub,men jag var desperat. Torsdagen den 27e Augusti 1998 stod jag utanför en pub vid Monument i the City, klädd i Max Mara kavaj och Miu Miu mules (Åh jag saknar dom skorna) och var supernervös. Det hade jag dock inte behövt vara. Chefen Howard var jätte trevlig. Min intervju gick ungefär så här:

Howard: How are you?
Me: I'm fine, thank you. How are you?
Howard: Do you have any bar experience.
Me: Not really. I'm a trained chef.
Howard: You speak pretty good English. When can you start?
Me: Monday?
Howard:Can you start tomorrow?
Me: Ok.

Och så hade jag skaffat mitt första jobb.

Min första dag var helvetet på jorden. Jag skämtar inte.Måndagen den 31a augusti var helgdag. Fredagen (min första dag) var pay day. Det betyder att alla bankers och stockbrokers i city är på pubben prick 5 och är väldigt,väldigt törstiga. Jag började klockan 3 och fick min första träning av Steve. Steve var en väldigt trevlig kille. Han drack lite för mycket, tog lite för mycket droger och pratade väldigt, väldigt snabbt. Men han var rolig och trevlig. Steve visade mig hur man poured a pint, hur man gjorde en gin och tonic och att man var tvungen att låta en Guinness stå ett tag innan man kunde toppa upp den. Problemet är att han berättade allt detta i 180 km i timmen. Jag hade inte en blekaste aning vad han pratade om, men den här kvällen slapp jag servera öl.

Klockan fem var pubben smockfull och dom enda som jobbade var Howard, Steve, Assistant Manager Claire, Bar supervisors Leona och Matt samt cellar manager Pete. Hela managementet alltså...men inga staff. Mitt jobb var att plocka glas, tvätta glas och ställa ut glas igen på hyllorna. Ingen annan kunde göra något annat än servera och gång på gång fick dom slut på glas. Jag sprang runt den stekheta pubben (sa jag att det var minst 30 grader ute, inne var det säkert närmare 40 och air con funkade inte?) utan att stanna eller ens dricka ett glas vatten.

Klockan 10 över 8 kom någon på att jag inte haft någon rast och skickade ner mig till staff rummet för att andas i 20 minuter.Sedan var det upp igen och springa runt.

Klockan 11 stängde pubben. Klockan 11.45 hade vi städat klart och jag bokstavligen ramlade ur baren. Hettan samt ingen mat eller vatten hade gjort mig mer utmattad än jag varit i hela mitt liv.(Senare jobbade jag både längre och hårdare skift, men är man inte van så är det en chock. Slitigare arbete än bakom baren finns knappt)

Jag fick en öl och en taxi hem. Taxichauffören hade aldrig varit i sydöstra London förut och jag hamnade i Dulwich, New Cross, Greenwich och Woolwich innan jag kom hem till Forest Hill.

Ingen trodde jag någonsin skulle komma tillbaka så när jag dök upp på Tisdag morgon fick jag både en och två konstiga blickar.

Mitt London liv hade börjat.

Queensborough Terrace. September 1998 till Augusti 1999

Mitt hus på Queensborough Terrace. Lånat från Google maps.

Förlåt att det tagit så lång tid, men här följer fortsättningen på Back in the Days och Forest Hill Augusti - September 1998. I Back in the Days skriver jag om saker som hände mig när jag var nyinflyttad i London

Året på Queensborough Terrace var mitt första och värsta år hittills i London.

Jag kom till Emelies lägenhet på Leinster Square i Bayswater ganska så sent på kvällen och jag sov inte mycket den natten. Jag visste att jag inte kunde stanna längre än en natt och hade ingenstans att ta vägen. Tack och lov låg Mammas hotell i Paddington så jag kunde bo där, men hon skulle ju inte stanna där för alltid.

Emelie hade tidigare bott i en lägenhet på andra sidan Queensway, och hon kontaktade sin före detta hyresvärd för att höra om han hade någon lägenhet ledig och det hade han! Vi gick och såg den nästa dag och det var ett stort rum på nedrebotten i ett hus på Queensborough Terrace. Det fanns ett nytt kök i rummet, två sängar (en tog dom senare bort på min begäran), en garderob och ett bord med stolar. Toaletten (Den snuskigaste jag någonsin sett!) låg utanför dörren och delades med en annan tjej. Duschen låg en våning upp och delades med en massa andra. Den var lika äcklig den.

Hyran låg på £100 plus el och även om jag absolut inte hade råd med det när jag tjänade ynka £129 i veckan efter skatt så hade jag inget annat val. Mamma lovade dock att hon skulle hjälpa mig.

Att ha en lägenhet med elvärme visade sig vara för jävligt och under vintern hade jag inte alltid råd att ha på värmen då det kostade runt £15 i veckan att ha på den varannan dag. Den betalades genom att ta en slags nyckel, som satt i ett elskåp på väggen, till en bensin station och ladda den med pengar. Man såg på elskåpet hur mycket pengar man hade kvar och visste när det var dags att ladda den. (Den är fortfarande ett vanligt sätt att betala el i England. Speciellt i lägenheter som byter hyresgäster ofta eller där tidigare hyresgäster inte betalat räkningen)

Travelcard kostade då runt £14 i veckan för zon 1 så äta hade jag inte råd att göra heller utan levde mest på spaghetti och ketchup en gång om dagen.

När hyresvärdens sekreterare Anna (Minns jag att hon hette) visade mig lägenheten så minns jag att hon var väldigt stolt över det nya köket och det nya skåpet på väggen, och rummet såg fräscht ut. Det enda var att utsikten genom fönstret var en tegelvägg, men det tänkte jag inte så mycket på. Jag var mest lättad av att ha hittat en lägenhet.

Annas Portugisiska släkting (Bror? Kusin? Who knows!) jobbade som "bygg jobbare" åt hyresvärden. I England går dom under namnet "Cowboys". Byggjobbare som inte vet vad dom sysslar med, gör ett dåligt jobb om ens ett jobb över huvud taget. Han försökte ett antal gånger att bjuda ut mig, bland annat en gång när jag dök upp i hallen en morgon i t-shirt, trosor och "Cousin Itt"hår för att hämta posten. Han var duktigt sleezy. Mer om honom senare.

Jag bodde på Mammas hotell en natt och flyttade in i lägenheten dagen efter. Det första vi gjorde var att gå och handla mat. Mamma handlade massor av konserver som skulle räcka ett tag och väl hemma började hon med att lägga varor i skåpet på väggen. Jag satt på golvet i köket. Jag kommer inte i håg vad jag gjorde där, men jag vet att jag satt på golvet. Plötsligt hördes ett stort brak och det tunga skåpet, med ca 10 konservburkar, faller ner från väggen. Det träffar mamma på en axeln och är bara centimeter från hennes huvud. Det är även bara ett par centimeter från att träffa mig där jag sitter på golvet. Jag överdriver inte när jag säger att hade skåpet träffat mig eller Mamma i huvudet så hade det gått riktigt illa. (Mamma hade ont i nacke och axel i flera år efteråt).

Nästa dag gick vi och "hälsade på" värden. Anna var helt förfärad och lovade att dom skulle sätta dit ett nytt skåp med en gång. Det var väl inte riktigt det som var poängen, men vi var för chockade för att säga något. Ett par dagar senare åkte mamma hem och lämnade mig gråtandes på golvet i lägenheten.

Jag hatade lägenheten. Den var mörk, den var fuktig och även när min kompis Ullis flyttade in efter ett par månader då hon behövde någonstans att bo, var jag inte glad. Mina Spanska grannar tvärs över gården hade konstant fest då dom spelade gitarr och sjöng till fyra på morgonen, flera dagar i veckan. Varje vecka. Det var nästan som tortyr när man ville sova efter att ha jobbat ett 14 timmars skift på pubben. Efter ett tag flyttade Ullis och jag blev ensam igen.

Jag kommer i håg den gången när jag kom hem från Sverige efter att ha firat Jul och nyår med familjen, det var i Januari 1999. Jag kom hem väldigt sent på kvällen med 40 graders feber och det var svin kallt ute. När jag sätter nyckeln i dörren möttes jag av en ännu kallare lägenhet. Elen hade tagit slut. Det var bara att ta nyckeln och bege sig till bensinmacken för att ladda den. När jag väl kommer dit står det på en skylt att deras maskin är trasig och att närmaste ställe att ladda elen på ligger i Zon 2, vid Latimer Road tunnelbanestation. Tunnelbanan gick fortfarande, men det var bäcksvart ute och Latimer Road är inte det roligaste stället på jorden. Det är inte heller området runt Royal Oaks tunnelbana i Bayswater där Hammersmith and city line går till Latimer Road. Jag ringer Emelie och frågar om jag fick komma dit och det fick jag, men jag fick inte sova där över natten så vid midnatt går jag hem igen.

Jag stoppar nyckeln i elskåpet och vips kommer elen på igen! Det visar sig att el nycklarna har £5 emergency el om man inte kan toppa upp den. Jag fick sova i en varm lägenhet den natten.

Tiden på Queensborough Terrace kom till sitt slut i Augusti 1999 när dom inte lagade hålet i taket. Sa jag föresten att det fanns ett hål i taket? Det fanns ett hål i taket.

Jag vaknade en dag av ett droppade ljud. Jag förstod inte riktigt var det kom i från, men en blick mot taket var nog för mig att ta mitt täcke och kudde och gå och lägga mig i hallen. Det riktigt regnade ner. Taket bucklade innåt och när jag kände på det gick min hand rakt igenom. Det såg ut som om det skulle ramla in vilken sekund som helst.

Det blev ännu ett besök hos hyresvärden så fort det ljusnade. Han skickade sina Cowboy Portugiser med ett löfte om att taket skulle bli fixat samma dag. Annas bror och hans Cowboy vän (en annan släkting?) dyker upp inom en timma och där står dom båda i mitt rum, stirrades mot taket och får världens skrattanfall. "Sa han att det skulle bli fixat i dag" flämtar Cowboy nummer 1. "Vi måste riva ut hela taket. Det kommer ta veckor" skrattade den andra.

Enough is enough och en vecka senare hade jag en ny lägenhet, två gator bort. En med eget badrum dessutom. Och med utsikt! Lyx!

Jag hade två veckors uppsägningstid och jag gjorde inte livet lätt för stackars Anna som visade lägenheten för en massa Portugiser (ännu fler släktingar?). Jag började med att peka upp mot taket. (Vattnet var borta med hålet var kvar) Om det inte skrämde bort dom så gjorde elen det. Dom frågade Anna på Portugisiska hur mycket elen kostade. Dom kunde inte nog med Engelska för att fråga mig själva. Däremot kunde dom nog med Engelska för att förstå mitt svar. £15 i veckan under vintern. Om ni inte har värmen på varje dag, det vill säga. Dom var ute ur lägenheten på fem sekunder. Jag kan tillägga att dom inte hade hittat en ny hyresgäst när jag flyttade ut.

Så hur uppkom läckan? Jo, det fick jag reda på av Emelie. När hon bodde i lägenhet 4, som låg ovanpå min, ett år innan jag flyttade in, så läckte deras dusch. Dom brukade skämta om att "Nu rinner det ner vatten till "the old Chinese guy downstairs." (Det bodde tydligen en kines, hans fru och baby i min fuktiga lägenhet på ca 14 kvadrat). Denna läcka hade antagligen bara blivit lagad med maskeringstejp och sedan övermålad (ett väldigt vanligt sätt att fixa det mesta på i London. Smutsiga väggar? Mögel? Vatten läcka? Do not fear! Allt som behövs är lite målarfärg!)

Det var inte bara taket som läckte utan hela väggen i köket var totalförstörd. (Minns ni skåpet som ramlade ner?) Det var därför rummet och köket var nytt och ny målat. Under färgen höll väggen på att smula sönder.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att denna hyresvärd hade förlorat sin licens (Om hans ens hade någon. Det är tveksamt) på två sekunder om jag anmält honom till Environmental Health på Westminster Council. Vi hade också fått en hel del pengar i skadestånd för mammas skada.

Varför jag berättar denna historia? Jo, därför att detta inte är en engångsförteelse utan händer en hel del i London. Händer det dig så gå direkt till din lokala council och deras Environmental Health department. Man får inte hyra ut lägenheter som ser ut hur som helst och som dessutom är livs farliga att bo i.

Och försesten. Jag fick aldrig något nytt skåp.

Forest Hill Augusti -September 1998

Här kommer den första delen av Back in the Days, som kommer handla om mina första år i London. (Berättelserna kommer inte hänga i hop utan jag kommer skriva ner dom när jag kommer på dom)

När jag bestämde mig (redan som 14 åring) för att flytta till London hade jag tänkt att åka ner ett år som au pair. Jag sökte några jobb, men eftersom folk inte använde email så ofta som dom gör nu så var jag tvungen att ringa upp människor vilket jag tyckte var lite obehagligt. Jag har nämligen fobi för att ringa människor jag inte känner. Den fobin sitter i redan i dag, men nu är jag vuxen och måste göra saker jag inte tycker om.

Hur som helst, en tjej jag kände i Stockholm, vi kan kalla henne Anna, hade precis flyttat till London och sa att jag kunde bo gratis hos henne tills jag hittat jobb och lägenhet. Då slapp jag jobba som au pair. Självklart var jag över lycklig och den 15e Augusti 1998 åkte jag och Mamma ner. Vi bodde på hotell i Bayswater i en vecka och hon skulle sedan följa med mig till Forest Hill, där Anna bodde, för att sedan åka hem.

Mitt under veckan ringer jag Anna från en telefon kiosk (Det var långt i från alla som hade mobiler på den här tiden!) men telefonsamtalet går inte fram. Hon har bytt nummer! Panik uppstår och vi ringer hem till Pappa för att höra om hon hört av sig, men det har hon inte.

Hur som helst, mycket oroliga åker vi i alla fall ut till Forest Hill dagen innan Mamma ska åka hem. Utanför London Bridge står det "Take Courage" på en husvägg (Som jag vet i dag är reklam för ölen Courage) och Mamma pekade på den och sa "Titta, det är väl passande."

När vi kommer fram till stationen och börjar gå mot Annas hus ser vi henne plötsligt genom fönstret. Hon ser oss och vinkar och vi drar en lättnadens suck.

Jag bor hos Anna i två veckor. Lägenheten ligger ovanför en restaurang och det finns kackerlackor i huset. Området är otrevligt och en söndag eftermiddag blir jag jagad av ett tjej gäng från tåget. Mina pengar börjar också försvinna. Först är jag inte säker på om jag spenderat dom eller inte, men jag tror inte det. Därför märker jag sedlarna i ena hörnan 1, 2, 3 osv. Jag börjar med att ta den med högst nummer och sedan gå neråt. En dag är nummer 2 borta och då vet jag att någon annan än jag tagit pengarna. Jag har mina misstankar, men jag kan inte bevisa om det är Anna, hennes kille eller någon av deras kompisar som tagit pengarna. Jag berättar dock detta för Mamma som med en gång bokar ett flyg ner till London.¨

Under tiden har jag lyckats fixa jobb på en pub genom Anna där även hon jobbar. Vi går och tittar på lägenheter, men min budget är bara £50 i veckan och dom ända vi hittar är små skitiga studio flats som ligger i riktigt risiga områden. Anna säger att hon hellre vill att jag bor kvar hos henne.

En dag kommer jag hem och varken Anna eller hennes kille är hemma vilket jag tyckte var konstigt eftersom vi hade planerat en stor städning. På min säng ligger även massa tomma tablett askar vilket jag (idiotiskt nog) registrerade som att Anna hade mensvärk.

Telefonen ringer och det är Annas mamma. Hon skriker åt mig att Anna har försökt ta livet av sig och att hennes pojkvän lämnar henne och att det är mitt fel. Hon bokstavligen kastar ut mig genom telefonen och säger att jag måste flytta ut i kväll! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har inga pengar och Mamma är på väg ner till London. Jag ringer min kompis Emelie (som jag känt sedan 6 års åldern). Emelie bor i Bayswater med tre andra personer på två sovrum. Hon säger dock att jag kan bo där i en natt. Sagt och gjort, jag packar mina saker och sticker.

På väg ner för trappan möter jag Anna och hennes kille. Jag frågar vad hon gjort och hon visar mig sidan sina vrister där hon skurit sig. Jag stannar inte för att prata utan går ut för att vänta på taxin. Annas pojkvän kommer ut och frågar om jag är ok och säger att får jag problem så får jag komma tillbaka. Nu undrar jag om dom visste att jag pratat med Annas mamma. Jag tror faktiskt inte det, så dom måste undrat varför jag stack bara så där.

Jag ringer min Pappa och tur nog så ringer Mamma honom när hon landat och får på den vägen reda på var jag tagit vägen.

Nu i efterhand så vet jag att Anna har haft ett svår barndom och antagligen inte ville ha mig där, men visste inte hur hon skulle säga det. Vi ha en viss kontakt i dag, men har aldrig pratat om det som hänt.

Det här historien bevisar att man kan inte lita på någon bara för att dom är Svenska. Jag kände Anna sedan tidigare och ändå hände det här. Alldeles för många av er som flyttar hit skaffar lägenhet och vänner i England genom Svenskar innan flytten och tror att man kan lita på dom bara för att dom är just Svenskar. Tänk efter, ni litar inte på en Svensk person i Sverige bara för att dom är Svenska, så varför göra det bara för att dom bor i London? Svenskar kan också vara tjuvar, lögnare, våldtäktsmän osv.

Fortsättning följer...

Back in the days

Jag kommer snart att lägga till en ny del av bloggen som jag kommer kalla "Back in the days". Där kommer jag skriva om saker jag var med om mina första år här, mest om problem och hur jag löste dom.

Jag tror dom flesta som läser min blogg är personer som precis flyttat hit eller planerar att flytta och det kan kanske hjälpa om man vet vilka problem som kan uppstå. Jag har nämligen varit med om det mesta. Allt från galna landlords till kompisar som kastar ut en och snor pengar av en.

Jag hoppas att börja med den första historien i kväll om min första lägenhet i Bayswater där både jag och Mamma hade kunna dött....

Watch this space!