Här kommer den första delen av Back in the Days, som kommer handla om mina första år i London. (Berättelserna kommer inte hänga i hop utan jag kommer skriva ner dom när jag kommer på dom)
När jag bestämde mig (redan som 14 åring) för att flytta till London hade jag tänkt att åka ner ett år som au pair. Jag sökte några jobb, men eftersom folk inte använde email så ofta som dom gör nu så var jag tvungen att ringa upp människor vilket jag tyckte var lite obehagligt. Jag har nämligen fobi för att ringa människor jag inte känner. Den fobin sitter i redan i dag, men nu är jag vuxen och måste göra saker jag inte tycker om.
Hur som helst, en tjej jag kände i Stockholm, vi kan kalla henne Anna, hade precis flyttat till London och sa att jag kunde bo gratis hos henne tills jag hittat jobb och lägenhet. Då slapp jag jobba som au pair. Självklart var jag över lycklig och den 15e Augusti 1998 åkte jag och Mamma ner. Vi bodde på hotell i Bayswater i en vecka och hon skulle sedan följa med mig till Forest Hill, där Anna bodde, för att sedan åka hem.
Mitt under veckan ringer jag Anna från en telefon kiosk (Det var långt i från alla som hade mobiler på den här tiden!) men telefonsamtalet går inte fram. Hon har bytt nummer! Panik uppstår och vi ringer hem till Pappa för att höra om hon hört av sig, men det har hon inte.
Hur som helst, mycket oroliga åker vi i alla fall ut till Forest Hill dagen innan Mamma ska åka hem. Utanför London Bridge står det "Take Courage" på en husvägg (Som jag vet i dag är reklam för ölen Courage) och Mamma pekade på den och sa "Titta, det är väl passande."
När vi kommer fram till stationen och börjar gå mot Annas hus ser vi henne plötsligt genom fönstret. Hon ser oss och vinkar och vi drar en lättnadens suck.
Jag bor hos Anna i två veckor. Lägenheten ligger ovanför en restaurang och det finns kackerlackor i huset. Området är otrevligt och en söndag eftermiddag blir jag jagad av ett tjej gäng från tåget. Mina pengar börjar också försvinna. Först är jag inte säker på om jag spenderat dom eller inte, men jag tror inte det. Därför märker jag sedlarna i ena hörnan 1, 2, 3 osv. Jag börjar med att ta den med högst nummer och sedan gå neråt. En dag är nummer 2 borta och då vet jag att någon annan än jag tagit pengarna. Jag har mina misstankar, men jag kan inte bevisa om det är Anna, hennes kille eller någon av deras kompisar som tagit pengarna. Jag berättar dock detta för Mamma som med en gång bokar ett flyg ner till London.¨
Under tiden har jag lyckats fixa jobb på en pub genom Anna där även hon jobbar. Vi går och tittar på lägenheter, men min budget är bara £50 i veckan och dom ända vi hittar är små skitiga studio flats som ligger i riktigt risiga områden. Anna säger att hon hellre vill att jag bor kvar hos henne.
En dag kommer jag hem och varken Anna eller hennes kille är hemma vilket jag tyckte var konstigt eftersom vi hade planerat en stor städning. På min säng ligger även massa tomma tablett askar vilket jag (idiotiskt nog) registrerade som att Anna hade mensvärk.
Telefonen ringer och det är Annas mamma. Hon skriker åt mig att Anna har försökt ta livet av sig och att hennes pojkvän lämnar henne och att det är mitt fel. Hon bokstavligen kastar ut mig genom telefonen och säger att jag måste flytta ut i kväll! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har inga pengar och Mamma är på väg ner till London. Jag ringer min kompis Emelie (som jag känt sedan 6 års åldern). Emelie bor i Bayswater med tre andra personer på två sovrum. Hon säger dock att jag kan bo där i en natt. Sagt och gjort, jag packar mina saker och sticker.
På väg ner för trappan möter jag Anna och hennes kille. Jag frågar vad hon gjort och hon visar mig sidan sina vrister där hon skurit sig. Jag stannar inte för att prata utan går ut för att vänta på taxin. Annas pojkvän kommer ut och frågar om jag är ok och säger att får jag problem så får jag komma tillbaka. Nu undrar jag om dom visste att jag pratat med Annas mamma. Jag tror faktiskt inte det, så dom måste undrat varför jag stack bara så där.
Jag ringer min Pappa och tur nog så ringer Mamma honom när hon landat och får på den vägen reda på var jag tagit vägen.
Nu i efterhand så vet jag att Anna har haft ett svår barndom och antagligen inte ville ha mig där, men visste inte hur hon skulle säga det. Vi ha en viss kontakt i dag, men har aldrig pratat om det som hänt.
Det här historien bevisar att man kan inte lita på någon bara för att dom är Svenska. Jag kände Anna sedan tidigare och ändå hände det här. Alldeles för många av er som flyttar hit skaffar lägenhet och vänner i England genom Svenskar innan flytten och tror att man kan lita på dom bara för att dom är just Svenskar. Tänk efter, ni litar inte på en Svensk person i Sverige bara för att dom är Svenska, så varför göra det bara för att dom bor i London? Svenskar kan också vara tjuvar, lögnare, våldtäktsmän osv.
Fortsättning följer...
