Som ni säkert vet så jobbar jag på en välgörenhetsorganisation och ett av de områden vi jobbar inom är HIV och AIDS. I dag hade vi en briefing om detta och en gäst var Elizabeth, en kvinna i 70års åldern, från Tanzania.
Äldre människor som blir sjuka i HIV får oftast inte diagnosen förrän dom utvecklat AIDS (Detta är på grund av att dom tror att det är vanliga ålderkrämpor) och då är det ofta för sent eftersom mediciner måste sättas in innan HIV blir AIDS. UN ignorerar det faktum att en 14 del, hela 2,7 millioner, av de smittade är över 50 och att mer än hälften av alla barn som förlorat sina föräldrar i AIDS (i Afrika är 14 miljoner barn föräldralösa pga sjukdomen) blir omhändertagna av en mor eller far förälder.
Elizabeth är själv frisk, men år 1993, när Elizabeth var i 40års åldern, dog hennes bror i AIDS. Elizabeth hade tagit hand om sin bror och andra familjemedlemmar som var sjuka och hennes bror var, fram till sin död, den som försörjde familjen så inte bara hade dom helt plötsligt ingen inkomst att leva på, hon var också tvungen att försörja hans fyra barn. Hon berättade att detta var väldigt svårt för att folk var rädda för skjudomen och det pratades aldrig om det. Det var något fult och släkt och vänner höll sig borta. Hon sörjde samtidigt som hon tog hand om dom andra i familjen som var drabbade av AIDS och var även tvungen att jobba för att försörja sig själv och barnen. Hon hade ingen att prata med, ingen hjälpte henne, och hade det väldigt svårt.
År 2004 och 2006 dog en bror till och en annan familjemedlem. Elizabeth tog då ensam hand om 11 barn. Hon sa att man glömmer aldrig för sorgen är så svår, men hon berättade stolt att tre av hennes första brors barn jobbar och en går på universitetet och studerar medicin. Dom andra barnen går på låg och mellanstadiet.
Elizabeth har ändå tur. Hon jobbade efter sin brors död hos kommunen och får därför nu en pension på 40 USD i månaden. Det är inte alla som har det. Hon säger även att det är mycket bättre nu än på 90talet för nu vet alla vad AIDS är, även små barn vet vad kondomer är, och hon får hjälp av familjen. Det är inte ett fult ord längre, även om en del drabbade inte gärna pratar om det. Elizabeth sa att alla vet hur vi kan stoppa AIDS från att sprida sig, men att om dom inte använder kondomer så är det för att folk ignorerar att det existerar. (Sedan tycker jag att vi måste komma i håg att inom vissa religioner, tex katolism, så är kondomer inte tillåtna.)
Våran hjälporganisation i Tanzania hjälper bland annat människor att bilda supportgrupper för att hjälpa varandra och Elizabeth leder en sådan grupp. Depression är något som är väldigt vanligt bland dom efterlevande och att få stöd av grupperna kan hjälpa.
En annan gammal kvinna i Tanzania hade det värre. Hon hade förlorat 11 av sina egna barn i AIDS och tog ensam hand om 8 barnbarn. Hon hade ingen pension så hon jobbade på sin bondgård dagligen trots att hon var gammal och svag. Alla hennes kor blev stulna så hon hade endast sina grönsaksland.
Att träffa Elizabeth fick mig att känna mig så självisk och samtidigt lyckligt lottad. Speciellt eftersom jag bara en timma tidigare spenderat 100 pund på Elemis produkter, mer än vad Elizabeth tjänar på två månader.
Tänk på människor som Elizabeth denna månad och ge en donation till en välgörenhetsorganisation som jobbar med AIDS och HIV.
