7/7

Minnes monumentet som öppnades i dag i Hyde Park. Varje stål pelare representerar en av de som dog och bär även deras namn. Bild lånad från the Telegraph

För 4 år sedan inträffade det som skulle förändra London för alltid. 8.50 på morgonen, mitt i rush hour exploderade 3 bomber på Londons tunnelbana och en timma senare exploderade en till bomb på buss nummer 30 vid Tavistock Square. 52 människor minste sina liv den dagen och 770 stycken skadades.

Jag minns den dagen väldigt väl. Jag skulle inte börja jobba förrän kl 12 den dagen (Vilket var tur det, annars hade jag varit mitt i smeten när det hände) , jag jobbade då som kökschef på en pub vid Fetter Lane som ligger vid Chancery Lane Station, och jag låg och sov när jag väcktes av ett text medelande från min kollega Siobhan som babblade osammanhängande om bomber och att hon inte kunde komma in till jobbet.

Jag väckte Andy och satte på TVn. Det första jag gjorde var att ringa mamma, som tack och lov inte sätt nyheterna, och sa att jag var Ok. Resten av dagen satt jag framför TVn och ringde alla vänner och kollegor för att se om dom levde.

Jag kommer i håg många av offrens ansikten, till och med deras namn. Jag kommer i håg deras familjer och vänner som desperat försökte hitta sina anhöriga. Jag kommer i håg alla "försvunnen" lappar som sattes upp vid kings Cross station...

Alla i London berördes av detta, men jag är lyckligt lottad för jag kände ingen som omkom.

Veckorna efter var London united. Folk var trevligare och log till och med mot varandra på bussen och tunnelbanan. (Det händer aldrig annars!) 4 år senare är det som vanligt igen. Folk knuffas, trängs, suckar och skäller.

Själv måste jag erkänna att jag tittar fortfarande över axeln om någon kommer på bussen med en stor rygg säck.

Det viktigaste att komma i håg är att vi får aldrig glömma!