Jag köpte i dag det senaste numret av Elle, där dom hade en intressant artikel och survey om att fylla 30. Ni som läst "om mig" delen av den har bloggen vet att jag är 20 någonting. Det är sant i 1 månad och 25 dagar till, för den 31a Maj fyller jag, gulp, 30! Att säga att jag har panik är minst sagt en underdrift.
Jag känner mig inte alls som 30. Jag kan vara ganska oansvarig. Jag spenderar pengar som vatten. Jag pratar i bland som en tonaring på både Svenska och Engelska. Jag festar för mycket. Jag är bortskämd. Jag kan vara så otroligt barnslig. Listan ar lång. Men det är tydligen nu jag ska bli vuxen!
När jag flyttade till London som 19 åring hade jag helt andra planer inför livet. Vad för planer vet jag inte riktigt, men att fylla 30 var ungefär samma sak som att fylla 100. En evighet bort. Nu känns det som det var förra året jag slutade gymnasiet. Jag känner mig som samma person som jag var då. Några erfarenheter rikare och med lite mer självkänsla, men ändå samma person. Vid 25 tänkte jag vara gift med minst ett barn och en karriär som pekade stuprätt uppåt. Jag skulle jobba som mode designer (Yes, really!) i London, samt ha en lägenhet i Stockholm. Hur jag tänkte fixa det på 6 år utan man och universitets utbildning vet i 17, men så var det i alla fall.
Sedan gick jag från en extrem till en annan, för under 20 års åldern gick allt åt helvete och min karriär gick neråt fortare än en berg och dal bana. Jag hade dåligt själv fortroende och visste inte riktigt om jag ville stanna kvar eller åka hem. Jag var ute jämt och träffade en massa roliga människor, men jag träffade också en massa idioter. Jag gjorde många misstag, men jag hade det ganska roligt på vägen.
Så vad förväntar jag mig av att fylla 30. Min första rynka och gråa hårstrå (fast det kommer jag aldrig märka eftersom jag inte sett min naturliga hårfärg sedan jag var 13) Ett bra jobb, ett masters degree kanske, till och med barn, eller kanske två? Köpa lagenhet...
Så varfor kommer jag egentligen att sakna 20 års åldern? Och är det verkligen så illa att bli 30? Egentligen inte. Jag tror att det är att jag måste bli vuxen som skrämmer mig. Att jag måste ta annsvar, att ju äldre jag blir desto fortare går tiden och desto kortare blir livet. Att jag inte så länge till kommer se ut som jag gör i dag. (Det finns mycket jag tycker är fel med mitt utseende, men jag är inte ful!)
När jag läst artikeln i Elle kände jag jag mig lite bättre till mods. Dom 30 åringar dom intervjuade kände sig både sexigare och snyggare och hade bättre själv fortroende. Dom flesta tyckte familj är viktigare an karriär vid 30 ,men det tycker inte jag. Jag ska ha både och, så det så!
Jag lämnar 20 års åldern som en barnslig, men ganska vuxen människa. Jag har ett stabilt förhållande, ett hyfsat jobb, snart ett degree och en helt ok disposable income. Inte sa illa va.
I 20 års åldern gör man alla misstag. I 30 års åldern lär man sig av misstagen.
