Jag satt och pratade med min kollega i veckan om det här med kärlek. Hon är från Indien, eller rättare sagt, hennes föräldrar är det och dom kom hit när dom var tonåringar så hela familjen är väldigt "Westernised". Min kollega har dejtat många killar, men nu har hon gift sig med en Indier. Han bodde här i fyra år för att studera, men annars är han uppväxt i Indien och förstår kanske inte riktigt saker som att tjejer kan ha karriär, ha kill kompisar och inte lagar mat till sin man varje dag. Han har inte fått ett visa än så dom har inte sett varandra på 7 månader. Dessutom har dom bara spenderat max 3 veckor tillsammans.
Min kollega är väldigt ledsen över detta eftersom dom inte pratar så ofta längre och hon är rädd att dom håller på att växa i från varandra.
Jag sa precis som jag känner det att hon har rätt att ställa krav på att han ska ringa henne (han gör aldrig det) samt att han måste förstå att dom kommer leva i London år 2009, inte 1959. Hon håller väl med, men jag tror hon också är rädd att hennes äktenskap inte kommer funka eftersom dom inte älskar varandra än.
Då kommer jag till min poäng. Måste man älska någon för att gifta sig? Lever vi inte just nu i en värld där vi låter förhållanden dö för lätt? kan inte en av annledningarna till det vara att sekunden vi inte längre känner fjärilar i magen tror att vi inte längre älskar våran partner och vi förväxlar kärlek med förälskelse?
För många år sedan när jag studerade på College of North West London så hade jag en lärare som hette Lee. Lee åkte förbi min gata varje dag och började köra mig till skolan. Varje dag pratade vi om olika saker och Lee berättade om sitt liv. Hon var adopterad från Jamaica och växte upp i 60 talets London. Inte lätt för en ung, svart tjej. Men det gjorde det till den person hon är i dag och hennes kunskap om livet var beundransvärd
I alla fall, när jag var 20 så träffade jag en kille som hette Richard. Richard var väldigt intresserad av mig, men jag kände inte samma sak för honom. Han var äldre och inte alls min typ. Jag berättade för Lee om honom och hon sa "Oh my God, he wants to get married". Det var det sista jag var intresserad av och sa att jag inte älskade honom. Hon såg då allvarligt på mig och sa "You can learn how to love someone." "Den bästa kärlekenär den som växer fram". Jag trodde hon slagits sig i huvudet. "Va? Så du menar att det är bättre att inte känna fjärilar i magen" "Exactly"
Jag blev väldigt besviken. Det krossade alla mina tankar och tron om hur kärleken skulle vara. Men, tre år senare skulle det visa sig att Lee hade rätt. Jag träffade Andy. Jag kan säga att jag har aldrig "varit kär" i Andy, aldrig haft fjärilar i magen, men jag älskar honom över allt annat och skulle aldrig byta ut det jag har med honom.
Så det kanske finns hopp för min kollega och hennes man. Dom kanske lär sig älska varandra i framtiden. Vem vet.
