En av dom messade mig på Facebook i dag och frågade så där i förbi farten hur jag mådde. Jag var ärlig och sa att jag inte mådde så där fantastiskt bra, men gav inga detaljer, och då gav han mig hans hemnummer att ringa om jag ville prata. Det gjorde jag inte. Då ringde han mig. Jag sa att jag inte ville prata, men då tvingade han mig att göra det i alla fall och i två timmar efteråt så mådde jag faktiskt helt ok.
I Fredags fick jag ett mess från min andra fotbollskompis där han skrev att behövde jag en axel att gråta på så finns han där.
Jag har fått mejl och sms från kompisar som vill dra ut mig hur huset på en fika och det uppskattar jag verkligen. Ska träffa några nästa vecka.
Det konstigaste är...jag har inte bett om hjälp. Det har funnits där i alla fall. Från de mest oväntade håll. Jag är så tacksam.
När det gäller bloggandet så ska jag ta nya tag i morgon och se vad som händer.
Stor kram till er alla!
