I dag minns vi dom som miste sina liv i Liverpool Street/Aldgate, Edgware Road, Kings Cross/Russel Square och Tavistock Square den 7e Juli 2005.
Det precis fem år sedan terrorist attacken i London. Jag tror ingen som bodde här då någonsin glömmer den dagen eller vad dom gjorde när det hände. Själv började jag jobba klockan 12, men vaknade vid 9 tiden av ett sms av en kompis som sa att hon inte kunde ta sig till jobbet pga av bomber på bussar.
Jag steg up och satte på TVn och fick en stor chock. Jag ringde mamma och kom fram , tack och lov, innan hon hunnit sätta på nyheterna. Min chef (total pucko!) lämnade medelande på min telefonsvarare att jag borde åka tidigare så jag "kunde ta mig till jobbet i tid". Försökte ringa tillbaka och be henne dra åt helvete (eftersom det stod med stora bokstäver på TVn "Avoid going in to central London") men det gick inte att komma fram.
En kollega till mig satt på bussen utanför Edgware Road när det small, men han lyssnade på musik och var i sin egna lilla värld att han inte märkte något. Min andra kollega blev evakuerad vid Euston och var precis på väg till fots till Fetter Lane i the City där vi jobbade, när bussen smällde på Tavistock square. Han var bara någon meter i där i från, på andra sidan gatan.
Jag satt inne hela dagen och bara stirrade på TVn. Jag skäms nästan för att säga att i månader efteråt gick jag inte i närheten av tunnelbanan och såg jag någon som såg lite småskum ut så hoppade jag av bussen.
Det är skrämmande att tänka att detta kan hända igen, men det bästa och ända man kan göra är att fortsätta sitt liv i London precis som vanligt.
