"And I still find it so hard To say what I need to say But I'm quite sure that you'll tell me Just how I should feel today"

Det var aldrig riktigt meningen att den här bloggen skulle bli superpersonlig, men den har blivit så mer och mer. Jag har skrivit om min pappas bortgång i cancer och om min personliga kamp med depression Jag vet inte om ni vill läsa om det här, men jag skriver den här bloggen mycket som en dagbok för mig själv samtidigt för att hjälpa andra med Londonflytt och annat, så jag tänker fortfarande skriva vad jag vill. Är det någon som tycker det är jobbigt att läsa det, så kommer det snart andra inlägg med London tips och annat.

Allt har kraschat ner på mig igen och jag hoppas att det bara är tillfälligt, men allt gör ont. Så jävla ont. Jag vet vad problemet är (det är en sak som jag inte tänker eller kan berätta), men det gör inte saken lättare. Det finns inget jag kan göra åt saken.

Jag måste verkligen lära mig att lyssna på mig själv och min kropp för det har kommit varningssignaler. Tex, jag gick en lång trevlig lång promenad i Lördags, men i stället för att vara glad när jag kom hem (vem blir inte uppiggad av en promenad med gott sällskap?) så mådde jag bara dåligt. Att jag sedan sov hela Söndagen i stort sätt och i princip ingenting alls i natt borde ha sagt någonting. Jag glömmer också bort att äta vilket är också idiotiskt. Jag har sedan tagit mig andra kompisars problem i stället för att ta hand om mig själv och detta har nu gjort att jag ännu en gång är på väg mot ett breakdown. Grattis till mig.

Jag ska försöka att gå på yoga i kväll och hoppas det hjälper.